Elin Cullheds intervju med Dockhaveri, komplett med 10TALs strykningar och kommentarer

Inled med Dockhaveri och hur det började och att du träffar två representanter för förlaget.

Och Rosenlarv (MM), samt att en nära vän och kollega till dem har avlidit.

 

Kontexten är en katastrof.

   En av Sveriges mest gurleska författare, Aylin Bloch Boynukisa, som skrivit böckerna Flickorganens genealogi (2012) och Min käft är full av tänder och tid (2013), initiativtagare till den skeva nättidskriften Läcker och det gurleska förlagskollektivet Dockhaveri, Maria Margareta Österholms nära vän, samtalspartner och kollega sedan tretton år tillbaka, Aylin, som 2010 gjorde en kulturell överföring och översättning av Arielle Greenbergs amerikanska begrepp gurlesque tillsammans med Österholm.

 

Gurlesk föddes ungefär mellan 1960 och 1986 (det var en lång förlossning, ett hårt arbete och förresten det var ungefär då de flesta flickor som kom att bli Riot Grrrls kom till jorden).

/…/ Hon var en rosa och svart och gul och röd och brun och regnbågsfärgad silverbäbis, och hon var en flickbäbis förutom när hon var en pojkbäbis, vilket var ibland.

Gurlesk förddes ur en häxkostym av svart organza och slitna silverpaljetter mosade mellan rosa kliig tyll och enhörningstavlor i sammet och arena rock-ballader och påstrykningsbara regnbågar och självskada och anorexi och bulimi och slå tillbaka och Hultsfredsfestivalen och tonårssex och fanzines och zebraarmar och Darling och jubel och ecstasy och folköl och abort och p-piller och ekorrn ligger död och Kafé 44 och trosor och incest och glass och våldtäkt, och vi menar detta på fullaste allvar. Nej betyder nej skitstövel. Och ja betyder ja. Och flicka betyder flicka förutom när det inte gör det, vilket är ibland.

 

(ur Glenum & Greenberg, Gurlesque. The new Grrly, Grotesque, Burlesque Poetics, 2010)  Detta är inte källan och det kallas inte manifest i antologin. Vad är källan?

 

– och ja, nu är det svårt att fortsätta prata eller skriva. För Aylin är sedan sex dagar tillbaka död. Begravningen var i förrgår. Det är chocktillstånd men samtidigt viktigt att föra arbetet vidare. Berätta om gurlesk som motstånd för att undkomma ett oskadliggörande av begreppet. Jag träffar Maria Margareta Österholm och Hanna Riisager från Dockhaveri tillsammans. Det känns som ett våld att samtala men det är lättare att vara fler.  

 

Österholm och Boynikisa kom att abeta tillsammans. Österholm beättar hur de träffades.

Vad betyder gurlesk för er? Hur skulle ni beskriva begreppet?

 

MM: Jag skulle säga att det var intresset för gurlesk som förde mig och Aylin samman när vi träffades på en skrivarkurs i tidiga tjugoårsåldern. Fast vi visste inte om att ordet fanns då, och när vi hörde talas om det var det som att få ett namn på det som vi hela tiden cirklat runt i texter och samtal: flickigheter och förbannad dikt. För mig är det fenomen som vi nu kallar gurlesk helt oskiljaktigt från mitt intresse för litteratur överhuvudtaget. Det började liksom där med Aylin, flickor, skolgårdsångest, hjärta-smärta och en jävla massa feminism, ett rum som blev till.

Om jag måste beskriva gurlesken säger jag att det är en sammangyttring av feminism, feminitet, gullighet, äckel och överdrift, som är ett väldigt framträdande drag. Det är inte en genre utan ett fenomen som uppstår i olika genrer. Ordet uppkom i relation till poesin, men kan användas till en mängd uttryck.

H: Det är en estetik, skulle jag säga, som använder olika typer av femininitet på ett subversivt sätt. Plus någon form av (överdrift   – upprepning.)    

 

Och jag tänker hela tiden att det inte borde vara jag utan Aylin som sitter här med Maria Margareta och pratar om gurlesken. Ni har under lång tid tänkt kring och medvetet praktiserat den här estetiken.

För mig betyder begreppet framför allt en känsla av tillhörighet, att verka inom en kontext. Och att flickan, som jag känner henne, har fått ett namn.

 

Varför vill ni använda olika typer av femininitet på ett subversivt sätt, och överdriva?

 

MM: Jag tror att det länge funnits ett behov av att berätta om och tänka på femininitet som något annat än ett problem. Säga att femininiteten också är en giltig plats att tala utifrån, att den kan se ut på en mängd olika vis och användas till att förstå alla möjliga saker. Femininitet är inte ett särintresse, inte heller något passivt eller skadligt. Passivitet och skadlighet behöver förstås inte vara dåligt, framför allt inte när det handlar om litteratur, men det är en annan sak.

Överdriften är ett sätt att visa upp femininiteten som konstruktion, att den är allt annat än naturlig. Att vara ”för mycket” kopplas ofta till dålig smak, som i sin tur kopplas till femininitet, i en tjusig liten cirkel som hänger fast i andra maktordningar, som klass och ras/etnicitet.

 

I författarskap, kritik och förläggande har ni båda återkommit till flickan. Maria Margareta, du debuterade år 2006 i Debut med dikter på temat flicka. I bokform kom 2011 Den unga F:s bekännelser, som är berättande dikt om Den unga F som slängs i en sjö. Boken behandlar motivet den döda flickan och tar upp flickskapets språk och gestaltning. Samtidigt har du hon skrivit på din

sin  avhandling i litteraturvetenskap, som kom 2012: Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005.

Maria Margareta, du bland många andra, står också bakom det feministiska bokförlaget Rosenlarv och det gurleska förlagskollektivet Dockhaveri. Hanna, du debuterade i Dockhaveris Antidebut 2012 med diktsamlingen Systerkaka, som skrevs ihop med din hennes syster. På releasefesten flätade du mitt hår medan jag lyssnade på ett kassettband i freestyle med ljud från din och din systers barndom. Du Hon har medverkat i Blå Blixt med sviten ”dollymix”, publicerats i olika tidskrifter och arbetar med det gurleska förlagskollektivet Dockhaveri Vad betyder flicka för dig och hur kommer det sig att du har fastnat för att undersöka flickskap i ditt författarskap?

 

MM: För mig har tankar på flickor varit en väg in skrivande och läsande, ett rum, ett dockskåp, ett omklädningsrum. Begreppet flicka är såklart inte fristående från sin kontext, så det är inte fråga om någon flicka med stort F, existerande i ett mytologiskt barndomslandskap där rasism, heteronormativitet och sexism inte finns – inte ens i berättelser som rör sig utanför realismen. Däremot är flicka, för mig, inte enbart en ålderskategori utan snarare ett tillstånd och det är det jag har varit intresserad av. Och även av den obekväma känsla som så många uttrycker i relation till flickskapet, omöjligheten i att vara en Riktig Flicka, och hur återkommande den känslan är i svenskspråkig litteratur från åttiotalet och framåt.

Allt hänger också ihop. Skönlitteratur har ofta i mitt liv fungerat som feministisk teori och tvärtom. Så forskandet, läsandet, förlagsarbetandet och skrivandet om och ur flickskap är del av samma gyttriga gurlesknystan.

 

Flyttat stycke: Jag skulle kunna göra en installation med refuseringsbrev från förr, mina och andras. Ett större förlag refuserade en gång en text jag skrivit med rådet att jag skulle ”låta mitt jag viska i kulissen”. Jag bara: vad menar ni? Nä, det tänker jag verkligen inte göra!

Jag blev så arg på det där. Så den grejen använde jag i min bok Den unga F.s bekännelser. Texten jag hade skrivit var väldigt mycket babbel och jag ville just undersöka det babbliga, överlastade, något som jag också gjorde i debutboken.

 

snälla snälla Den unga F hade lite svårt med balansen

trillade ofta i rulltrappor hon hade lite svårt med

auktoriteter med ordningen i handväskan och att viska i

kulissen var stört omöjligt snälla snälla Den unga F

försökte finna sig en meningsfull fritid reducerad från åh

nej nu närmar sig en sådan årstid som jag inte

klarar hon försökte finna sig ett mörker att plottra bort

sig i endast till helg och fest men det främsta

kännetecknet var en diffus klåda i närheten av hjärtat och

herregud så larvigt hon klarade inte ens av att ta hand

om sina egna fantasifoster de gjorde henne ledsen och

besviken ja ibland blev hon arg de levde inte upp till

hennes förväntningar och hon som alltid försökte vara

en sån god förebild

 

just det en god förebild

 

(ur Österholm, Den unga F:s bekännelser)

 

H: Andra dockhaverister har samma erfarenheter. Lidija Praizovic hade redan ett förlag, men det förlaget refuserade hennes andra bok PORR FÖR VLADA, som sedan utgavs i Antidebuten. (Boken var för självutlämnande.  – det är bara en gissning)

MM: Och på skrivarkurser har det upprepade gånger funnits ett ifrågasättande av varför en inte skriver en fin trerading, liksom. Jag har ofta undersökt babbligheten, ordrikheten i mina texter, men det har setts som ett problem.

H: Det blir ”icke-estetiskt”. Går tydligen inte att ta till sig.

MM: Jag tänker att det inte går att tala om i termer …

H: … av litteratur. Det igenkänns inte som litteratur, som godkänd litteratur. Det blir liksom ingen OK-stämpel i rumpan på den dockan.[tycker detta ska vara kvar]

 

När Maria Margareta Österholm och Hanna Riisager pratar finns en samstämmighet. Om någon inte hittar ett ord fyller den andra i, och ny betydelse uppstår. Det blir ett siamesiskt samtal. Och konstigt vore kanske annars, när de jobbat kollektivt i flera år och utvecklat ett spretande, fortgående samtal.

Det känns välvilligt, stöttande – och mycket gurleskt.

Som att lyssna till systrars sedan länge pågående dialog.

 

Hanna, vad betyder flicka för dig och hur kommer det sig att du har fastnat för att undersöka flickskap i ditt skrivande?

 

H: Jag vet inte om jag någonsin har skrivit om något annat. Skrivandet utgår till syvende och sist från erfarenheter. Och det är något med att vilja skriva för eller till den där flickan. Flickan Hanna och alla de andra. De vi skulle bli.

 

Vad skulle ni bli, och vad blev ni?

 

H: Jag tänker nog både på de vi var, de vi inte blev och de vi kom att bli: flickor. Flickorna Bli, Blä, Bly och Blå, med flera.]

 

Flyttat stycke: MM: Gurlesk är något som har pågått länge, det är inget som händer nu eller har börjat hända det här året eller förra. Vi talar om 70- och 80-talet och trådarna går ännu längre tillbaka. Tänk Monika Fagerholm, Mare Kandre, Inger Edelfeldt och Ann Jäderlund. och whatever. Med mig har fenomenet funnits i över tio år. Skillnaden är att nu, när det finns ett ord för det, så går det att tala om.

Jag har alltid upplevt att gurlesken finns men bara ”får finnas” i några få fall, och då alltid beskrivs som typisk för enbart de här författarskapen. Framförallt Kandre och Fagerholm har blivit lästa som gurleska, eller – innan begreppet började användas – som ”flickskildrare”. Men de har ständigt blivit utskrivna ur sin kontext, trots att de inte är ensamma där. De finns i en stor gurlesk mylla. Och det är där gurlesk-ordet kommer in, som en halleluja-upplevelse. Som en känsla av att plötsligt hitta ett ord för något som jag och många andra har försökt tala om länge.

H: En anledning till att vi startade förlagskollektivet Dockhaveri var att vi inte hade något ord för det vi höll på med. Och jag säger inte att Dockhaveri enbart håller på med gurlesk estetik, men det fanns ingen plats för oss, vi hade ingen arena.

MM: Detta var en enorm frustration som hade byggts upp under lång tid hos en massa olika personer. Bemötandet var alltid såhär: det här är för självutlämnande, det här är för mycket, det här är för destruktivt!

H: Gurlesken handlar om motstånd mot allt detta, så på det sättet är det inte bara en estetik. Det handlar om ett motstånd mot patriarkatet.

MM: Ett patriarkat som tar sig uttryck i litterära normer om att ta det lilla lugna och att inte vara alltför äcklig, babblig och flickig i texter.

 

Kan det finnas en risk att gurlesken fastnar i flickan? Om jag har läst mycket gurlesk prosa kan jag längta efter att läsa en roman om en fembarnsmamma i Sydafrika Det kan bli för maxat mycket amerikanskt, rosa fluff.

 

H: Men gurleskens flicka är inte en ålder, och gurlesken måste inte vara rosafluffig. Fluffet är den del av gurlesken som är lättast att tala om, eftersom det är så tydligt. Men det kan se ut på så många olika sätt. Nyligen var det någon som använde ordet fem-lesk.

MM: Jag tänker på Kristina Sandbergs Att föda ett barn och Sörja för de sina som handlar om en hemmafrutillvaro i mitten av trettiotalet. Hennes extremt långa och ingående beskrivningar av hushållsarbete blir verkligen otroligt gurleska. Hela huvudkaraktärens liv och existentiella vara finns i det här galna hushållsarbetet. Det skulle kunna vara en del av en gurlesk estetik.

H: Och Sylvia Plath är jättegurlesk.

 

————

(Ur Sandberg, Att föda ett barn)

 

MM: När jag skriver om gurlesk i min avhandling så använder jag en ganska specifik form av gurlesk som är knuten till barnets flickskap. Jag skriver inte om sexualitet. Men det är en stor del av gurlesken, den handlar mycket mer om sexualitet och våld än vad som kommer fram i avhandlingen. Där finns det många trådar och möjligheter.

 

På vilket sätt är sexualiteten och våldet en del av gurlesken? Hur ser trådarna ut?

 

H: Våldet är mycket centralt, det har med ägandet av kroppen och språket att göra, och våldet som är förknippat med det. Jag har i mitt eget läsande varit ganska upptagen av poeter som Katarina Frostenson, Helena Eriksson och Caroline Bergvall, där språk och kropp ofta är våldsamt och ibland vällustigt förenade. Så det är en tråd som jag broderar in i den gurleska kjolen.

 

År 2010 påbörjades arbetet med Dockhaveri. Det var ett frustrerat förlagskollektiv som satte sig ner för att hitta strategier för att störa utgivningsklimatet i Sverige. I gurlesk gör-det-själv-anda knåpades elva textpusselbitar ihop till ett kollektivt verk, kallat Antidebuten. Resultatet blev en högst konkret kritik mot idén om det ensamma manliga geniet och boken som hans jungfruliga avkomma.

Hanna och Maria Margareta berättar att situationen var akut. Det fanns en bestämd känsla hos många olika personer av att något måste göras.

Har Dockhaveri stört den litterära ordningen i Sverige?

 

MM: Det år svårt att säga, eftersom ingen säger till oss att de blivit störda. På gemenskapssättet stör Vi stör nog genom känslan av att vi gör något tillsammans. Det dyker fortfarande upp nya som vill vara med i Dockhaveri och det gör något, att vi finns där som en tanke. Jag tror att vi är mer ett stöd.

H: Vi stör genom att vi erbjuder ett alternativ, så på sikt så stör vi nog mycket.

 

MM: Och att vi tänker på oss själva som gräsrötter, viskandes i kulisserna. Men våra böcker har inte fått jättemycket uppmärksamhet. Så den här eventuella ”gurlesktrenden”, som plötsligt finns – den håller tydligen på någon annanstans. Begrepp börjar alltid i någon mån leva sitt eget liv och det är bra. Det finns ingen som bestämmer vad som är riktig gurlesk. Men det är förvånande att när det nu finns en livaktig gurlesk, och Dockhaveri är den röst som sysslar mest med de här frågorna, är det ändå inte den rösten som blir tillfrågad först om att vara med. Det är främst etablerade författarskap som lyfts fram och bjuds in.

Den här intervjun till exempel, är lite kuppad. Först skulle den handla om bara mitt ”författarskap” och inte om Dockhaveri. Men jag ville inte bli intervjuad ensam, utanför mitt sammanhang. Framför allt inte som forskaren som står utanför och tittar på gurlesk. Detta kändes än viktigare i och med den katastofala kontexten med Aylins död. Och Dockhaveri har allt att göra i ett gurleskt tidskriftsnummer. Så det blev Dockhaveris öde att kuppa sig in.  Syftet var ju att de skulle berätta om Dockhaveri , Rosenlarv och sina författarskap just för att de är vikitga föergångare!

 

Antidebuten fick kritik för att inte hålla så hög litterär kvalitet. Vad säger Dockhaveri om det? Vad är litterär kvalitet?

 

MM: Vi säger att vi inte håller på med såna grejer.

H: Vi problematiserar den typen av begrepp.

MM: Det manifesterar oviljan att prata om vårt projekt som en helhet, utifrån hur det faktiskt ser ut. Själva idén som vi kritiserar, om ”en bok – en författare –  en kvalitet”, tar sig ändå in där, och det är extremt störigt. Det är förstås svårt att ta sig utanför den föreställningen, men det har inte gjorts jättemånga försök.

 

Jag tänker att gurlesken krossar idén om den duktiga flickan. De skeva flickorna skär sig i armarna, stoppar fingrarna i halsen och pissar i papperskorgarna istället för att pleasa. Men det verkar som att Dockhaveri består av duktiga flickor, som skriver, korrläser, är välutbildade, gör hemsida, distribuerar böcker, söker bidrag, layoutar, fixar kalas, och dessutom krossar patriarkatet – helt ideellt. Vore det inte mer gurleskt att slänga sig på en soffa och käka chips, geniförklara sig själv och be någon trycka ens böcker?

 

H: Den duktiga flickan vet att ingen gör något åt henne, så hon måste göra allting själv!

MM: Dockhaveri är duktiga flickor som säkert är mycket välutbildade men det är något extremt befriande i det, att vi är så många. Alla behöver inte göra allt, det hänger inte på mina axlar, jag måste inte rädda litteraturen.

På sistone har jag fokuserat på min avhandling och kunnat vara i avhandlingsbubblan, gå ut och in i den, samtidigt som det hänt en massa roliga grejer utanför. Kollektivet frigör energi och det pågår hela tiden ett samtal om vår stora bräcklighet. Både psykiskt och fysiskt. Det finns en väldigt stor acceptans.

H: Om någon i Dockhaveri säger: jag orkar inte, jag har mensvärk – då fixar någon annan det som behöver göras.

MM: Och kulturlivet är redan så sjukt ideellt. Tänk hur många texters utgivning som hängt på att två personer gjort allt och jobbat häcken av sig tills någon inte orkat mer. Fatta hur många böcker som är utgivna på dessa villkor!

H: Det är också något med att inse att man är en duktig flicka, och sörja de år som varit. Och ur sorgen göra ilska, kraft och energi.

 

Vad är det som behöver sörjas? Vad hände under de förlorade åren?

 

H: Inget hände. Olika låsningar hände. Olika grader och variationer av asketism, masochism och självförsakelse hände. Duktigheten har i mitt fall genererat väldiga mängder melankoli, men jag har egentligen aldrig känt mig duktig på riktigt, i den bemärkelsen att jag har tyckt mig lyckas med saker och ting som duktiga, medelklassiga flickor brukar lyckas med.

 

Varför blir så många flickor blir duktiga i patriarkatet, och sedan vill ingen ha hennes duktighet? Varför är det så?


H: Det är det dubbla förtrycket igen. Patriarkatet både premierar och nedvärderar flickans duktighet. Hon är aldrig tillräckligt duktig. Eller snarare – hon är bara duktig, till skillnad från kompetent. För i samma ögonblick som hon överskrider sin duktighet blir hon ett hot, förstås. Något är inte som det ska med henne, hon måste vara galen!

 

Maria Margareta, din avhandling om de skeva flickorna slutar 2005. Efter det kom Sara Stridsbergs Drömfakulteten, och sedan har det dykt upp ganska mycket nyskapande prosa som kan läsas som gurlesk.

Jag tänker på Sara Tuss Efrik, Tarmo Rissanen, Lina Hagelbäck, Aylin Bloch Boynikisa, Sanne Näsling. Och i våras började kritkerna (skrev Anna Hallberg och Aase Berg varsin artikel – det är allt som skrivits på kultursidorna skriva om gurlesk på kultursidorna. Naturligtvis har avhandlingen kastat ljus på fenomenet.
Men tycker ni att det har blivit en trend nu, att gurlesken är väldigt mycket i ropet? Och hur tänker ni om det?

 

MM: Uppenbarligen är det i ropet. Det är svårt att överblicka men det är en trend att prata om det för tillfället. Vi ser något av en risk med det. Alla de författare du räknar upp här har skrivit länge men inte blivit publicerade i böcker eller uppmärksammade.

H: Risken är att någon annekterar begreppet och säger ”ja, här finns det lite gurleska drag”, och så är det inte mer med det. Begreppet kan då urvattnas och sluta betyda något. Gurlesken är ingen rörelse, folk förhåller sig olika till begreppet och det är en del av grejen, att det inte finns någon självklar definition.

MM: Det är liksom ingen förening att gå med i. Faran är också att om det är nu det ska pratas om det, så känns det snart som att det här faktiskt är något som hände förra året och inte fortsätter.

 

I en stor artikel om gurlesken i Dagens Nyheter tar Anna Hallberg, 24 maj upp begreppet 2013) citeras en förläggare som ojar sig över alla inkomna manus med cirkusprinsessor. Hur ser ni på det? Är det ett exempel på ännu ett övergrepp på gurlesken?

 

MM: Det påminner helt klart om ätstörningsboks-debatten, som dykt upp lite här och var från och med 1980-talet. Kritikerna störde sig då på böcker som sysslade med femininitet och kropp, alltså böcker som kan kallas gurleska. I likhet med den debatten finns nu inte så många gurleska böcker som alla vill ha det till, men det talas gärna om på det sättet – ”Åh nej, inte nu igen, vad alla skriver om det här nu plötsligt?!”

Skillnaden är att nu tänker många: ”åh, ja, vad alla skriver om det här!” Vissa kritiker påstår att de gillar gurlesk och alltid har gillat det. Det här är förstås en positiv utveckling i mina ögon, men risken blir att gurlesken reduceras till något som händer nu när det har hänt väldigt länge men då bemötts på ett radikalt annorlunda sätt.

Vissa av oss som länge gillat det gurleska har nu möjlighet att säga det i offentligheten, som i den här intervjun. Vi är lite äldre nu, har gjort saker som uppmärksammats. Men jag tror inte att det är så enkelt som ett generationsskifte. Det ska bli intressant att se hur det här utvecklas.

 

Men är inte gurlesken med sitt sceneri och de skeva flickorna väldigt förföriska?

 

MM: Jo. Det är väl fint?

H: Förföriska som i snärjande och lockande? Men när sceneriet plockas ned så är det inget kvar? Eller när du öppnar boken och börjar läsa så förvandlas du till en träbock?

 

Vad skiljer gurleskens frossande i flickan från patriarkatets frossande i flickan?

 

MM: Frossar patriarkatet verkligen i flickan? Det beror på hur man menar. Jag tänker att det är det här med Överdriften är skillnaden. Gurlesken gör inget som jag skulle kalla uppvärdering, men det har länge funnits ett feministiskt och nedvärderande sätt att prata om flickighet, feminitet och docklekar, vilket jag har upplevt som problematiskt i hela mitt vuxna liv. Jag känner inte igen mig i den bilden. Barbie har inte skadat mig!

Det fanns så mycket annat i flicklekarna – fantasi, ett eget rum – som jag vill vara i med mitt skrivande. Att rummet och dockan såg ut på ett visst sätt hänger förstås på vilken värld vi lever i och vilka normer den präglas av. Och hur just jag upplevde lekarna är beroende av min position, familj och uppväxt. Allt i flickskapet var inte rosenskimrande och oproblematiskt men för mig är de där flicksakerna väldigt kära, fyllda av en massa frågor som är viktiga. Det finns ett trivialiserande av docklekarna, bara för att de på kartongen håller på med nåt könsstereotypt grejs. Men de där lekarna kan rymma så mycket mer.

 

Det är ganska vanligt att påstå att Mare Kandre bröt mot en rådande programmatisk prosa, som dominerade det litterära 1970-talet. I samband med Kandres femtioårsdag i fjol beskrev 10TAL hennes debut såhär:

”Mare Kandres debutbok I ett annat land (1984) markerade en förändring inom svensk litteratur. Borta var sjuttiotalets tendens av tillrättalagd prosa med en tydligt politisk agenda; hos Mare Kandre stod individens upplevelser och sinnesförnimmelser i centrum, avspeglade i ett egenartat språk”.

Jag kom att tänka på detta när jag i Ett flicklaboratorium i valda bitar läste om hur Monika Fagerholm i en essä om Inger Edelfeldts Kamalas bok (1987) skrev, att det nya med den boken var att den tillmätte en person som jobbade i presentbutiken ”Små Skära Saker” en existentiell problematik.

Jag tänker lite på den nya experimentella gurleska prosan nu. Om den vill föra fram en särskild scenografi, bråka med subjektet, bryta ner författaren och ha ett visst tilltal, kan den då riskera att hamna i den programmatiska idé om litteratur som Kandre bröt mot?

 

H: Absolut inte!

MM: Jag är inte så säker på att jag håller med om den där beskrivningen. Jag tycker att Kandre på många sätt höll på med något tydligt politiskt och feministiskt och att de som föregick henne också berättade om det existentiella, inifrån. Märta Tikkanen och Vita Andersen och Edith Södergran till exempel. Det personliga är politiskt, liksom. Det är ofta problematiskt att dela in litteratur i decennier eller att framställa det som att enskilda röster kommer med något nytt som inte alls existerat förut. För vem är det nytt? När? Och vilka röster tilldelas sådana positioner?

Det är ofta mycket mer komplicerat än så.

Kandre var fantastisk men hon var ingen frälsare som föll ner från ovan och skapade litteratur ur sina tomma händer. Det är det här jag menar med att det är riskabelt att skriva ut författare ur sitt sammanhang. Och då menar jag inte att det måste vara ett sammanhang som i att personer känner varandra eller något medvetet, utan något större och mer ogripbart. Kanske kopplat till erfarenhet, läst och upplevd.

Så nej, jag ser ingen sådan risk eftersom jag inte ser att det finns tydliga brott mellan tider och författare, eller mellan politik och estetik. Däremot tycker jag att vi omgående måste rädda Kandre ur den där trista ensamma genigropen som vår samtid verkar göra allt för att putta ner henne i. Hennes texter kommer inte att ha roligt där.

Jag ser inte heller att det skulle finnas någon programmatisk likhet mellan gurleska texter idag. Återigen handlar det om den där tröttheten som uppstår så fort femininitet är på tapeten – som med de så kallade ätstörningsromanerna. Och den är rätt tjatig.

 

Om ni får drömma en gurlesk dröm åt ert fortsatta skrivande, vad drömmer ni då?

 

MM: Hanna, du har något i (dockhaverikontexten). Det finns ett manus där.

H: Det är så att dockhaverikontexten har gjort något med mitt skrivande. Den har öppnat nya luckor i hjärnan som inte fanns, eller som fanns där, men som aldrig tidigare öppnats. Det är en väldig befrielse och en enorm trygghet att ha den här kontexten. Jag kan göra av jag vill.

 

Kunde du inte det förut?

 

H: Jag tror att hjärnan tänkte väldigt mycket på vad någon ville ha.

 

Men hur kan ett skrivande bli till på de villkoren? Det är absurt. Det strider mot hela skrivandet.

 

H: Ja, men hur kan en människa bli till på de villkoren? Det är absurt! Och så har det varit för mig i allt.

 

Vad finns det för avvänjning, för den som är fast i det där? Hur öppnas luckorna? Säg att du är 18 år, inte med i Dockhaveri, och läser den här intervjun. Vilka gurleska strategier finns?

 

MM: Jag tänker så här: varför vill man ge makten att bedöma vad som är bra, till människor som man faktiskt inte har något förtroende för? Många som sitter på de stora förlagen och bestämmer vad som får komma ut är folk som jag inte har något gemensamt med. De är säkert jättetrevliga, men det finns en anledning till att vi tycker olika. Och skälet att den säger nej till något jag har skrivit är att vi inte delar uppfattning. Så varför ger jag den personen den makten att bestämma över mitt skrivande?

Det kanske är svårt att vänja sig av med bekräftelse helt och fullt, men att skapa andra sammanhang går att göra på många olika sätt. Genom att läsa varandra, genom att tänka om – det är klart att man vill ha bekräftelse, men av vem och varför?

H: Mitt nya manus tänker jag inte tänker skicka till några stora förlag. Jag vill ge mig själv gåvan att inte förminska mig, och inte söka den bekräftelsen. Det anstår mig inte.

MM: Jag är fortfarande i en återhämtningsperiod från Den unga F:s bekännelser och, förstås, avhandlingen. Långsamt har jag skrivit på något skönlitterärt som jag i somras upptäckte är mer än tre spridda rader. Men efter att gurleskbegreppet och Dockhaveri kom in i min värld har jag inte skrivit något omfattande, så jag har svårt att säga hur jag förhåller mig till gurlesken i mitt eget skrivande. Och min bortgångna vän Aylin är så kopplad till mitt skrivande. Så jag kan inte svara på vad som ska hända nu.

Just nu känns det som om jag inte kan skriva något alls som Aylin inte ska läsa.

 

Det blir tyst. Verkligheten tränger upp. Ute har det blivit mörkt. Maria Margareta Österholms och Hanna Riisagers sammanlagda rosa kläder hänger plötsligt på kropparna som de sorgligaste av alla sorgefärger. En ledsen girlang runt halsen. Det är allvar. Och det finns ingen tid att förlora för uppfångandet av alla gurleska projekt och texter som pågår därute. Aylin Bloch Boynukisas roman Min käft är fylld av tänder och tid recenserades för bara några veckor sedan av Jonas Thente, på DN:s bokblogg, med slutorden:

”Mer av detta.”

 

Elin Cullhed är medarbetare på 10TAL. Till sin forna skrivarkurskamrat Aylin Bloch Boynukisa vill hon lämna ett fång av brutna rosor, ett tack för alla dikter och tankar, och en önskan om att alla ska få läsa hennes starka böcker.  Vi behöver en mera neutral personruta. Även för MM och H.