RSVP

 

Det finns en snirklande inbjudan till en försåtligt förgylld debutantbal.

 

Det finns en strategisk felläsning av ordet ”debut” till ”baldebut”, alltså den tidpunkt när unga överklassmänniskor blir presenterade för societeten för att de anses giftasvuxna.

 

Det finns en strategisk felläsning av ordet ”debut” till ”sexdebut”, alltså den tidpunkt när ett (sexuellt eller skrivande) subjekt blir omtalat genom upprättandet av ett före och ett efter.

 

Det hade kunnat finnas en publikation med detaljrika listor över omständigheterna under vilka oskulden ska tas för att barnet ska bli kvinna eller hora.

 

Det hade kunnat finnas en blodig travesti på Le livre de Monelle av Marcel Schwob. Schwobs roman var en sorgesång till en död barnprostituerad som han var kär i. I romanen beskrivs Monelles livssituation som en sorts kärleksgåva. Alla barnen i berättelsen får epitet som Den Själviska, Den Njutningslystna, Den Perversa – namn som förklarar situationerna de hamnat i genom att skilja dem åt, göra dem till individer. Alla tog sin egen oskuld. Schwob förde bara protokollet.

 

Det hade kunnat finnas ett underjordiskt kartotek, en idolkortsamling eller ett bestiarium med verkliga och påhittade debutanter. En upp-och-ned-vänd adelskalender för det groteska. Klassklyftan/snittet/skåran mellan societetsflickor och barnprostituerade skulle inte inom kartotekets egen ram kunna existera på ett ”moraliskt” sätt. Det skulle vara någonting ytterst motbjudande med det hela.

 

Det hade kunnat finnas en abjektionsinstitution som lockade in sin biblioteksgäst med löftet om att arkivet till slut, genom ändlösa repetitioner av representationer, skulle komma till anti-representation, köttets smak genom pappret.

 

Det hade kunnat finnas en grupp småsyskon till den respektabla litteraturen som cyklade till biblioteket och själva ställde dit böckerna de skrivit, kanske under eget namn, kanske under pseudonym. Det hade kunnat finnas en avdelning på biblioteket för administrerandet och redistribuerandet av bångstyriga och självsvåldigt uppdykande skrifter.

 

Le livre de Monelle, vars titelflicknamn kan betyda ”hon som är ensam” eller ”den busiga” beroende på var man letar, är en bok som blivit utpekad som inspirationskälla till barnkvinneidealet i surrealistisk och postsurrealistisk litteratur, vars exempel par exellence är romanen Nadja av André Breton. En av surrealismens erotiska ideal är den huvudlösa kroppen, kroppen som förirrar sig, som inte ger uttryck för en mänsklig, vuxen, manlig subjektivitet. Nadja skildrar hur ett förälskat möte ger författaren möjlighet att – i likhet med den titelflicknamnet benämner – förlora sig, själv blir huvudlös. Men till skillnad från Nadja återfinner författaren sig själv i förlusten av Nadja som i någon mån rationell, mänsklig, manlig och vuxen.

 

Det finns ofta både en längtan till och en fasa inför debuten. Debutens liminalitet granskar och godkänner den enskilda, beseglar en social, sexuell eller litterär karriär. Debuten gifter bort huvudlösheten med rationaliteten, lovar respektabilitet till de respektabla och prekaritet till de prekära.

 

Det finns domare som inför varje rättegång klär sig i ögonbindel. De gör det för att det är snyggt, men även för att det ger en viss känsla av potens och kontroll att inte låta dem runtomkring ana hur blickarna riktas under det skira tyget.

 

Det finns en strategisk felläsning av ordet ”debut” och av ordet ”sjukdom”, till exempel i en mening som ”sjukdomen debuterar efter 30 års ålder”. Debuten blir här någonting som drabbar en, bryter ut ens skrivande kropp och kringskär den, gör den ensam.

 

Efter debuten riskerar tidigare litterära självförståelser, praktiker och relationer att radikalt förändras eller ogiltigförklaras. Efter debuten kan det bli svårare än innan att engagera sig i gemensamma textuella praktiker utanför den egna författarikonens karriärsramar. Sjukdomen lämnar sina märken i det gemensamma, genererar avstånd, blickar.

 

Det är, oavsett sjukdomstillstånd, inte alltid så lätt att slå sig ned vid det kollektiva skrivandets bord. Bland annat finns på vägen ett snår som heter det surrealistiska arvet. Snåret växer där för att den surrealistiska rörelsen är en av få ihågkomna konstnärskluster där de kollektiva kreativa praktikerna historicerats som viktiga för rörelsens ambitioner, ibland kanske till och med viktigare än de enskilda verkens idéinnehåll.

 

På snårets törnen sticker sig ofta de som å ena sidan begär dekapiterandet av det ensamma, manligt kodade, författargeniet, å andra sidan begär en textkultur som förespråkar situerandet av verbala privilegiers materiella förutsättningar samt faktiskt tror att litteraturen är politiskt verkningsfull, oavsett vad den åkallar.

 

Adrienne Rich är död, men hennes ord står kvar, blir ansvariga, som hon skriver i dikten North American Time. De kollektivt skrivande som har läst Rich och som lämnats utan mer än en suddig orienteringskarta för att ta sig ur det surrealistiska snåret frågar sig förmodligen: Hur ska vi någonsin kunna sitta vid en skrivmaskin en lugn sommarkväll vid fönstret på landet och låtsas att vi bara är vi och att fantasin bara strövar runt fritt, som en stor mal utan intention? Hur ska vi någonsin kunna tro på att det går att förirra sig bort från författarsubjektets solodebuterande standardkaraktär utan att samtidigt parasitera på någon annans kulturella huvudlöshet?

 

Det hade kunnat finnas en kvinna som tittade länge på en gul tapet och skrev in sin egen ensamhet där, som skrev den så långt in genom väggen att hon någonstans mitt i den mötte andra som hamnat mellan och utanför rummen. Det hade kunnat finnas ett förbund mellan allt det som flockas i marginalerna, en möjlighet att gemensamt agera på sätt som gjorde att rummens centrum inte längre blev användbara.

 

George Bataille, en av många författare som aldrig bjöds in till de surrealistiska kretsarna, skriver att de surrealistiska verken vid någon punkt miste sin koppling till hoppet om att bryta ensamheten – att böckerna nu står i ordning på hyllorna. Bataille tassar runt det surrealistiska snåret och önskar att det verkligen gick att säga nej till legitimiteten som konstnärskap ger, att avsägelsen skulle vara så mycket mer än bara en ovanlig farväg för vad som i slutändan ändå utfaller som ett återupprättande av de enskilda konstnärskapen. Bataille klipper lite i det surrealistiska snåret med sin mustaschsax och skriver att han aldrig kommer att kunna respektera någon som inte förstår att uppskatta en gatuhoras tvåliga materialitet.

 

Det hade kunnat finnas en liten pojke som iklädd vitt siden med guldbrokad gjordes till man eller hora när textens skyddande lager föll av honom. Sidenet skulle ha haft sin egen resa, men texten skulle han på sätt och vis ha vävt med sina egna händer.

 

På tyget liksom i huden hade hans och andras tankar kunnat broderas. Till exempel någonting om sätten på vilka redan existerande texturer i det socialas materialitet gjorde somliga till författare och andra till tvålig sorg. Eller någonting om hur en flock med fjärilar och malar gemensamt och intentionellt samlade adjektiv för att lägga ihop dem till ett flyktigt “vi” i en värld där insekter bestämmer.

 

Det hade kunnat finnas en texttradition som inte tillerkände debutögonblickets läsbarhet ett speciellt värde, utan såg allt skrivande som en relationell praktik, oavsett om den läses eller inte.

 

Det hade kunnat finnas ett upphöjande av det opublicerbara – det ofärdiga, oläsbart trasiga, det som saknar ett tryggt och tydligt till och från. Detta upphöjande hade inte behövt utgå från texten och dess estetiker, utan kunde lika gärna handla om skrivandets själva görande, och hur detta alltid är ett om-skrivande av det socialas materialitet. Inte bara för att framställandet av text kulturellt ofta representerar ett specifikt sätt att dra sig undan från det sociala, utan främst för att detta framställande som sådant strukturerar inre och yttre världar på sätt som gör skillnad långt bortom texten.

 

Det hade kunnat finnas en minneslapp som inte var till för att titta på senare.

 

Det hade kunnat finnas ett skrivande som i sin själva uppställning också innehöll omedelbar förstörelse av texten, inte nödvändigtvis på det sätt som kopplas till fantasin om bokbålet – det vill säga censurens logik – utan snarare på ett sätt som inbjöd till att förstå någonting om skrivandet som bevarandet av texten inte hade tillåtit.

 

Det hade kunnat finnas ett skrivande som i sitt görandes form förutsatte omedelbar förstörelse av texten, inte nödvändigtvis på det sätt som kopplas till bokbålet – det vill säga censurens logik – utan snarare på ett sätt som inbjöd till att förstå någonting om skrivandet som bevarandet av texten inte hade tillåtit.

 

Det hade kunnat finnas ett fågel-feniskt vi-skrivande, en flock malar som tar eld och sedan återuppstår.

 

Det finns en text av Michel Foucault som på svenska heter Jagskriften. I den försöker Foucault visa hur en viss tradition av brevskrivande kan förstås som en grundval till det västerländska textjagets konstruktion. Foucault vill ge brevet en mer framskjuten position för uppkomsten av jagberättelsen än den personliga anteckningsboken, hypomnematan, trots att brevet till synes följer ett mer dialogiskt format. I anteckningsboken finns kanhända en jagkonstitution byggd på referenser till en mängd citat, en samling inringande diskurser, men i breven, menar Foucault, skrivs jagen explicit fram och tränas till subjektsskap i det ömsesidiga själasörjandet. Som exempel använder Foucault brev från Seneca och Epiketos. Breven har ofta karaktären av en konversation mellan lärare och elev, mentor och adept.

 

Att vara de kollektivt skrivande insekterna som läser vad Foucault anser om brev är bland annat att intensivt sakna en maktkritisk text om viskriftens genealogier.

 

Det finns kanske maktkritiska texter om viskriftens genealogier i bemärkelsen att många teoretiker – till exempel Sara Ahmed, Judith Butler och Gayatri Chakravorty Spivak – på olika sätt varit upptagna av att visa hur alla subjektiviteter existerar i relation till en social värld. Alltså, vi är aldrig ensamma i våra tankar eller kroppar, vi är från första stund inskrivna i relationer till de andra. Oavsett om vi har ett eget rum eller inte och oavsett om vi använder det till att skriva i eller inte, så är våra positioner i den sociala väv som möjliggör skrivande inte oviktig för vilka texter som kan komma till världen.

 

Det hade kunnat finnas fler maktkritiska texter om viskriftens genealogier: fler som inte utgick från grundtesen att de skrivande subjekten alltid tror att de är ensamma och därför måste övertygas om att de inte är det.

 

Det finns skrivande subjekt som helt eller delvis är övertygade om att de är flera, att de verkar tillsammans. Seneca skriver till Epiketos att deras delande av tankar och berättelser i brevform kan bevara dem båda från orena tankar därför att de inför varandra aldrig skulle tillstå någonting skamligt, på samma sätt som de aldrig skulle begå hor i varandras åsyn.

 

Anaïs Nin, Henry Miller och några andra gjorde en gång överenskommelse om att de skulle skriva pornografisk litteratur. Anaïs skrev mycket erotisk fiktion, men också hennes dagböcker kom att präglas av skildringar av sexuella erfarenheter. I en av de mest kända passagerna skriver hon om ett fiktivt eller verkligt sexuellt möte med sin far. Överträdelsen får henne att känna sig yr, förgiftad, trots att hon ska vara en libertine dedikerad till förverkligandet av alla begär –

 

De skrivandes gemensamma överenskommelser kan ge legitimitet åt sådant som samhället och till och med de skrivande själva utanför textens ramar skulle förstå som illegitimt, hotfullt, orent eller skamligt. Kanske finns i det kollektiva skrivandet och i de skrivandes kollektiviteter inte bara potential till den ömsesidiga disciplinering som Seneca förespråkar, utan också en potential till smutsiga, okontrollerbara pakter som sliter och drar i subjekten, låter det respektabla falla isär.

 

Det finns litterära grupperingar – manifesterade både i kroppars delande av rum och textkroppars delande av referenser – som mest av allt är kriminella härvor. Ibland helt öppet, som när Kathy Acker förvanskar och ljuger om upphov när hon stjäl från andra författares verk. Samtidigt parasiterar hon lika mycket på sig själv eller på föreställningen om ett autentiskt jag i litteraturen, som hon parasiterar på dem hon plagierar: Jean Genet, Nina Bouraoui, Sarah Kane, Lidija Praizovic, Elfriede Jelinek, Monique Wittig, Jean Rhys…

 

När Seneca skriver att han och Epiketos inte skulle begå hor i varandras åsyn verkar det rimligt att anta att han i någon bemärkelse faktiskt menar att de minsann inte är några slampor, att de aldrig vare sig med eller utan ersättning skulle vara generösa med kroppens och sexualitetens gränser utanför en legitimerad och legitimerande institution. Men den verkliga tyngden ligger givetvis inte vid promiskuös sexualitet i sig – ”hor” är bara en tankefigur för att visa hur brevväxlingens vittnesfunktion hindrar smutsiga tankar inom ett visst moralparadigm.

 

Det skulle kunna finnas en systematiskt uppvärderande reappropriering av prostitutionsmetaforer i anslutning till frågor kring moral och gränser. Det skulle kunna finnas en enkel språklig vändning att ta till i lägen då någon anklagats för att begå metaforiskt eller verkligt hor. En vändning som skulle göra horan till någon som kan mycket – bland annat om systemets skuggor, repressioner och glapp – och någon som inte måste förvalta den kunskapen ensam.

 

Det finns en uppsjö litterära rum där vissa sorters kroppar fortsätter att sättas på undantag, misstänkliggöras, eventuellt befinnas värdiga under rätt förutsättningar men sedan enkelt bli ovärdiga igen.

 

Det hade kunnat finnas en strategisk felläsning av ordet “debut” till musikern Björks andra soloskiva Debut där hon bland annat sjunger kom igen bruden, vi drar från det här partyt, livet är så mycket mer än det här.

 

Det finns en debutantbal där ett fönster står öppet ut mot sommarnatten. Det finns en takkrona med tända ljus som drar till sig fjärilar och andra flygfän. Det finns ett försåtligt förgyllt RSVP.

 

 

För att köpa RSVP, maila hej@dockhaveri.se.