Mina briljanta dockhaverister,

Ett av förlagen som hållit på med min bok, FEL, har sagt att de vill publicera Rakel delat med tio under 2012. Detta skapar glädje, men också teoretisk storm hos mig. Trots att FEL är en förälskelse kan jag liksom inte riktigt föreställa mig en litterär utsvävning utan oss, speciellt inte eftersom delar av dockhaveri på olika sätt varit med mig och läst och tänkt kring boken i över ett år.

 

Det har blivit viktigt för mig att dockhaveristerna fortsätter vara inblandade i mitt skrivande liv och att det märks i andra textuella band jag upprättar. Följaktligen undrar jag: kan vi tänka flersamt kring det här? Vi har sagt förr att vi vill skapa okonventionella band mellan litterära aktörer. Vi har sagt att vi vill ifrågasätta de normer som underställer författaren förlaget, och som en av dessa normer har vi nämnt det återkommande kravet på att författaren ska hålla sig till ett och samma förlag. Och vi har sagt att vi önskar att förlagsvärlden – i synnerhet då den säger sig vara mer intresserad av litteratur än av kapital – slutade gå med på att iscensätta konkurrens i en marknadslogik som inte överhuvudtaget gynnar någon enskild aktör, varken förlag eller författare. Kanske kan min bok bli en anledning för både oss och FEL att undersöka olika sätt att upprätta skevheter i utgivning och distribution av litterära verk?

 

Jag har tänkt en del på vad en sådan ambition skulle kunna göra med boken – om det här verkligen är ”rätt” text för att göra ett ställningstagande kring produktionsvillkoren för litteratur. På vissa sätt kanske inte. Boken kan nog läsas som genreöverskridande och störig i hur den framställer subjektivitet, men det är inte primärt författarens, förlagets eller bokens gränser som problematiseras. I den mån boken handlar om makten över berättelser så är det knappast på en branchekonomisk nivå. Men – kanske just därför? Att bråka med produktionsramarna för Rakel delat med tio kan inte rimligtvis förstås som en spexig estetisk inramning till ett projekt med ett tydligt korresponderande tema. Kanske gör ett sådant bråkande rent av våld på några av de läsarter som boken inbjuder till. Det tycker jag verkar helt rimligt om målet nu är att förändra tänkandet kring upphov och utgivningsverksamhet även för texter som ser ut som och beter sig som samtida pappersböcker gör mest.

 

Jag tror följaktligen att det finns ett performativt värde i att texten är som den är, samtidigt som det märks (i boken som objekt eller i presentationer på hemsidor och så vidare) att både Dockhaveri och FEL har varit inblandade i den. Jag tror också att det finns ett värde i att uttryckligen påpeka att gränsen mellan författare och olika typer av medhjälpare – redaktörer, grafiker, läsare – är flytande. Detta hävdar jag inte för att jag vill avsäga mig författarsignaturen för detta verk. Jag vill våga hållas ansvarig för de kulturella fantasier som verket innehåller och för den tid jag spenderat i dessa fantasiers sällskap. Men jag vill också att litteraturvärlden ska få så många påminnelser som möjligt om att skriven text är resultatet av ett gytter av relationer, platser och förutsättningar som övergår den ensamma signaturen. Just nu är Dockhaveri och FEL framträdande i gyttret runt Rakel delat med tio. Inte bara på grund av utgivningen och olika tillställningar som vi kan tänkas iscensätta i samband med den, utan på grund av hur jag skriver in dessa två förlag i berättelsen om boken eller om mig som skrivande person.

 

Alla tillsammans skriver vi några av de händelser som formar framtida ramar för vad det innebär att framställa och distribuera text. I relation till Dockhaveri och FEL bortom den här boken skulle det som händer kunna vara ömsesidiga kunskapsutbyten, politisk mobilisering, hjälp med geografisk spridning och gemensamma utgivningsprojekt. I relation till litteraturen bortom både oss, FEL och boken drömmer jag om små förlag som agerar kollektivt på den litterära scenen och författare som sluter sig samman för att själva sätta villkoren för sina utgivningar och ingivelser. Och genom och bortom litteraturen: en annan ordning.

 

För jag kan faktiskt föreställa mig att de språk vi skapar för att kunna omtala våra delade erfarenheter, liksom de erfarenheter vi drar när vi delar språk, har möjlighet att ordna om i världen. Det är en av många anledningar till att jag begär oss.