Tova Gerge (2012)

Det finns en snirklande inbjudan till en försåtligt förgylld debutantbal.
 
Det finns en strategisk felläsning av ordet ”debut” till ”baldebut”, alltså den tidpunkt när ungaöverklassmänniskor blir presenterade för societeten för att de anses giftasvuxna.
 
Det finns en strategisk felläsning av ordet ”debut” till ”sexdebut”, alltså den tidpunkt när ett (sexuellt eller skrivande) subjekt blir omtalat genom upprättandet av ett före och ett efter.
 
Det hade kunnat finnas en publikation med detaljrika listor över omständigheterna under vilka oskulden ska tas för att barnet ska bli kvinna eller hora.
 
Det hade kunnat finnas en blodig travesti på Le livre de Monelle av Marcel Schwob. Schwobs roman var en sorgesång till en död barnprostituerad som han var kär i. I romanen beskrivs Monelles livssituation som en sorts kärleksgåva. Alla barnen i berättelsen får epitet som Den Själviska, Den Njutningslystna, Den Perversa – namn som förklarar situationerna de hamnat i genom att skilja dem åt, göra dem till individer. Alla tog sin egen oskuld. Schwob förde bara protokollet.
 
Det hade kunnat finnas ett underjordiskt kartotek, en idolkortsamling eller ett bestiarium med verkliga och påhittade debutanter. En upp-och-ned-vänd adelskalender för det groteska.

Det hade kunnat finnas en grupp småsyskon till den respektabla litteraturen som cyklade till biblioteket och själva ställde dit böckerna de skrivit, kanske under eget namn, kanske under pseudonym. Det hade kunnat finnas en avdelning på biblioteket för administrerandet och redistribuerandet av bångstyriga och självsvåldigt uppdykande skrifter.
 
Le livre de Monelle, vars titelflicknamn kan betyda ”hon som är ensam” eller ”den busiga” beroende på var man letar, är en bok som blivit utpekad som inspirationskälla till barnkvinneidealet i surrealistisk och postsurrealistisk litteratur, vars exempel par exellence är romanen Nadja av André Breton. En av surrealismens erotiska ideal är den huvudlösa kroppen, kroppen som förirrar sig, som inte ger uttryck för en mänsklig, vuxen, manlig subjektivitet. Nadja skildrar hur ett förälskat möte ger författaren möjlighet att – i likhet med den titelflicknamnet benämner – förlora sig, själv blir huvudlös. Men till skillnad från Nadja återfinner författaren sig själv i förlusten av Nadja som i någon mån rationell, mänsklig, manlig och vuxen.
 
Det finns ofta både en längtan till och en fasa inför debuten. Debutens liminalitet granskar och godkänner den enskilda, beseglar en social, sexuell eller litterär karriär. Debuten gifter bort huvudlösheten med rationaliteten, lovar respektabilitet till de respektabla och prekaritet till de prekära.
 
Det finns domare som inför varje rättegång klär sig i ögonbindel. De gör det för att det är snyggt, men även för att det ger en viss känsla av potens och kontroll att inte låta dem runtomkring ana hur blickarna riktas under det skira tyget.
 
Det finns en strategisk felläsning av ordet ”debut” och av ordet ”sjukdom”, till exempel i en mening som ”sjukdomen debuterar efter 30 års ålder”. Debuten blir här någonting som drabbar en, bryter ut ens skrivande kropp och kringskär den, gör den ensam.
 
Efter debuten riskerar tidigare litterära självförståelser, praktiker och relationer att radikalt förändras eller ogiltigförklaras. Efter debuten kan det bli svårare än innan att engagera sig i gemensamma textuella praktiker utanför den egna författarikonens karriärsramar. Sjukdomen lämnar sina märken i det gemensamma, genererar avstånd, blickar.
 
Det är, oavsett sjukdomstillstånd, inte alltid så lätt att slå sig ned vid det kollektiva skrivandets bord. Bland annat finns på vägen ett snår som heter det surrealistiska arvet. Snåret växer där för att den surrealistiska rörelsen är en av få ihågkomna konstnärskluster där de kollektiva kreativa praktikerna historicerats som viktiga för rörelsens ambitioner, ibland kanske till och med viktigare än de enskilda verkens idéinnehåll.
 
På snårets törnen sticker sig ofta de som å ena sidan begär dekapiterandet av det ensamma, manligt kodade, författargeniet, å andra sidan begär en textkultur som förespråkar situerandet av verbala privilegiers materiella förutsättningar samt faktiskt tror att litteraturen är politiskt verkningsfull, oavsett vad den åkallar.
 
Adrienne Rich är död, men hennes ord står kvar, blir ansvariga, som hon skriver i dikten North American Time. De kollektivt skrivande som har läst Rich och som lämnats utan mer än

—

RSVP utgavs tillsammans med tio andra titlar under samlingsnamnet Antidebuten.